Heliga familjen - texter
01. Jorden runt-bagage
02. 36-års
03. Loss
04. Till en styvdotter
05. Övernattningslägenhet
06. Skynda att synda
07. 90-tal
08. Depression
09. Leva i nuet
10. Femkamp
11. Heliga familjen
12. Skilda sovrum
JORDEN RUNT-BAGAGE
Text: Peter Barlach Musik: Barlach/Oscar Söderberg
Jag gick ensam på livets resa.
Jag tog dagen som den kom.
Olyckskorparna kraxa sig hesa.
Men det var ett liv jag tyckte om.
Allt jag behöver och äger bär
jag enkelt i en necessär.
En ljummen septemberkväll sa vi hej.
Våra vänner bara flina.
Jag hade bara ögon för dig
och missade ”De dina”.
Balla ögon, tjocka läppar, dekolletage
skymde sikten för ditt jorden runt-bagage.
Jag börja bära utan att undra
om det skulle hålla för en taskig rygg.
Två barn kan kännas som hundra
och en ex-man som tusen mygg.
Som att tågluffa med en harpa,
ganska bökigt, ganska trångt.
Som att kasta frisbee med en varpa,
man kommer inte särskilt långt.
Men för en superstar av superstars
tog jag tag i ett jorden runt-bagage.
Men efter en tid fick jag andnöd och håll.
Jag släpade mig fram.
Jag var helt ärligt på väg att ge upp.
Kände mig som en tupp utan kam.
Här går jag och kånkar och stånkar och svär
och saknar livet med min necessär.
Jag börja bära utan att undra…
Du notera mina missnöjda poser.
Du sa med en speciell grimas.
Du själv är ute med dina neuroser
på en egotripp, snacka om bagage.
Du tjatar om min packning min vän.
Själv har du lådvis med tillkortakommanden.
Nu går vi jorden runt för vinden vände.
Visst kan det vara tungt och svårt.
Men jag älskar dig till tidens ände
och ditt och mitt bagage är vårt.
36-ÅRS
Text och musik: Peter Barlach
Han kan dra en anekdot som folk.
Han kan prata engelska utan tolk
och med främlingar utan att va blyg.
Han har kvitterat ut sitt slutbetyg.
Men efter ett mellanmål finns det risk
att kvar blir en liten hög av disk.
Det blir tjat och gnat om att han är lat
och vad händer, jo han blir obstinat.
Högt räknat har jag tre barn.
Men fyra har min fru.
Två på dagis, ett i skolan
och så ett som går i 36-års nu.
Han får spader på promenader.
Han bryr sig varken om blommor eller blader.
Blir han nypt så blir det bråk.
Han kan tjafsa med en femåring på hennes språk.
Han smäller dörrar och går in på sitt rum
fast han vet det är han själv som vart dum.
Han gråter förvisso inte kudden våt
men han kan ligga där och vänta på förlåt.
Högt räknat har jag tre barn.
Men fyra har min fru.
Två på dagis, ett i skolan
och så ett som går i 36-års nu.
Det händer han glänser i självrannsakan.
Och på natten behöver ingen byta lakan.
Men dom som känner honom vet
att ge honom full uppmärksamhet
när han visar sina konster,
annars förvandlas han till ett känslomonster.
Varje dag saknar han sin mamma han.
Och han drömmer om att växa upp till man.
Högt räknat har jag tre barn.
Men fyra har min fru.
Två på dagis, ett i skolan
och så ett som går i 36-års nu.
LOSS
Text och musik: Barlach/Oscar Söderberg
Nu är det husses tur att berätta
att du vovve, du ska få ditt kex
om du gör vacker tass och hajar detta
att min fru är ditt ex är ditt ex.
Du kallar mig för glidare,
du har en jyckes människokännedom.
Är det inte dags att dra vidare?
Skit på nån annans egendom.
Jag talar till dig som till en hund.
Loss, loss, loss.
Pinka i ditt eget revir.
För dig, för mig, för oss.
Att odla vänskap med dig är skit.
Jag har försökt så gott det går.
I vårt äktenskap försöker du så split
fast du får missväxt år efter år.
Fega kräk kan bli djur i bur.
Har du nån stake får du visa det på Skansen.
Fast jag vet, och du med eller hur,
det enda du har mellan benen är svansen.
Jag talar till dig som till en hund.
Loss, loss, loss.
Pinka i ditt eget revir.
För dig, för mig, för oss.
Man borde sätta upp en plansch med dig:
”Bortskänkes mot beskrivning”
Fast om det bara var upp till mig
skulle jag boka tid för avlivning.
Men då jag vägrar ta i dig med tång
återstår bara ett sätt.
Jag låter livet ha sin gilla rättegång
och hoppas att du brinner i helvetet.
Jag talar till dig som till en hund.
Loss, loss, loss.
Pinka i ditt eget revir.
För dig, för mig, för oss.
Loss, loss, loss.
TILL EN STYVDOTTER
Text och musik: Peter Barlach
Jag har inte valt dig.
Och du har absolut inte valt mig.
Men här bor vi under samma tak.
Olika liv och tycke och smak.
En inte helt obetydlig skarv.
Samma miljö, olika arv.
Samma press att om vi vill
kan vi splittra en familj till.
En styvfamilj på slak lina.
Ungar som inte är mina.
En flicka längtar efter sin fader.
En annan pappa får spader.
Men varken du eller jag kan försvinna.
Din enda mor är min enda kvinna.
I svåra stunder får vi tänka att
din minsta syster är min största skatt.
Vi kan gå varandra på nerverna.
Vi skär oss ibland på skärverna
från splittret av en kärnfamilj
som luktar mer krut än vanilj.
Vi gör så gott vi kan.
Vi kommer inte från varann.
Du lipar åt mig med kompisar på ditt rum.
Tog jag upp det skulle du känna dig dum.
Så jag säger inget om vad jag kände
fast det djupt inne sved och brände.
Senare fick du ett getingstick.
Vissa straffar naturen med det samma.
Jag tröstade så gott det gick.
Du fick en ispåse men skrek på mamma.
Ett hus, många zoner.
Mitt temperament, dina tonårsfasoner.
Din hönsmamma hävdar att jag är en tupp,
som pressar dig att äta upp
din kyckling, som visst var för stark.
Men skit it då, imorrn blir det bark.
Förlåt förlåt men mitt tålamod
är nog större till mitt kött och blod.
Vi kan gå varandra på nerverna.
Vi skär oss ibland på skärverna
från splittret av en kärnfamilj
som luktar mer krut än vanilj.
Vi gör så gott vi kan.
Vi kommer inte från varann.
Vi är bra på förlåt och du blir kärleksfull.
Till och med lite puss och kram och gull.
Och du får märken av mitt skägg.
Och jag lär dig steka bacon och ägg.
Håller handen, går med till din skola.
Då förvandlas du till den störigt coola.
Du slänger ett hejdå över axeln.
Jag tänker: Spring unge, snubbla med saxen!
Ja det är en dröm att alla försonas.
Men snälla rara, låt mig skonas.
Nej din pappa bör inte klonas.
Men visst, jag kan alltid flytta hem till Jonas.
På kvällen hjälper jag dig med matematiken.
Ett hästjobb, ursäkta piken.
Men plötsligt går ekvationen ihop.
Plus och minus, alltihop.
För mitt i denna vardagsscen,
genom tak och vägg och märg och ben,
tid och rum försvinner och en känsla skär:
Vi älskar varann för dom vi är.
Vi kan gå varandra på nerverna.
Vi skär oss ibland på skärverna
från splittret av en kärnfamilj
som luktar mer krut än vanilj.
Vi gör så gott vi kan.
Vi har tur som fann varann.
ÖVERNATTNINGSLÄGENHET
Text och musik: Peter Barlach
Det är inte många som vet
att jag har en övernattningslägenhet.
Den finns bara i fantasin
men den ligger i stan och är jättefin.
Ibland leker jag, jag har ett riktigt jobb
och att jag måste jobba över.
Och min fru, som är en god och förstående fru,
säger: Gör vad du behöver.
Och så går jag till min lägenhet
utan att hämta ett endaste barn.
Det är en etta som ligger nånstans mellan
Kungsträdgårn och Stureplan.
Och så häller jag upp en stor skön grogg.
En början på ett härligt rus.
Och röken ligger redan tät
för här får man röka inomhus.
Och här finns inget tjafs om att sitta fram
och ingen gråt över den taskiga kamraten.
Och ingen här är misstänksam
att en syrra fått en glass före maten.
Det är inte många som vet…
Och så dräller alla kompisar in.
Erik och Jonas och Per
och Ola, Oscar, Masse, Salle, Magnus och Klas
med flera för alla är här.
Och så talar vi ut om våra fruar
och analyserar VM-kvalet
och vi lallar och garvar och krökar
och krämar Staten och kapitalet.
Och sen går vi ut i Stockholm City
och jag är precis lagom full.
Och jag och Jonas träffar ett par halvsnygga
förortstjejer, som vi charmar omkull.
Sen har vi efterfest hos mig,
en Sanning eller konka ballar ur…
Men allting som händer här
det stannar här, och det är tur.
Det är inte många som vet
att jag har en övernattningslägenhet.
Den finns bara i fantasin,
men den ligger i stan och är jättefin.
SKYNDA ATT SYNDA
Text och musik: Peter Barlach
En kaross av järn eller frigolit.
Säkerhetsbälte av eller på.
Nypumpad airbag spelar roll.
Det kan bli lingonsylt av allt ändå.
Mister du en står det dig tusen åter.
Tröstar nån i ren reflex.
Men det suckas redan vid fyrahundra:
han har casanovakomplex.
Skynda att synda hynda.
Livet är ett bloss.
Tänk på saken.
Lägg dig naken
här på mattan med oss.
Innan mattan dras undan för oss förstås.
Jag pallar ingen död på piedestal.
Så jag stal istället en pall.
Men den var ranglig och vinglig,
hon satt där och dingla med skeletten i alla fall.
Det som göms i snö kommer upp i tö,
tänkte Storken och dök.
Det gäller bara att kvitta antal
aborter mot självmordsförsök.
Skynda att synda hynda…
Hynda och synda för dig va, sa hon.
Nej prata du om sånt som du vet.
Livet är ett bloss, ett bloss är livet
som varar i evighet.
Du tror du är rustad till tänderna.
I sten skriver du argument
som är lika håliga som tänderna,
lika tåliga som pergament.
Du tänder ditt ljus i för många ändar.
En näck häck är inte allt.
Du tror: ryggslutet gott, allting gott.
Men utan ljus blir det mörkt och kallt.
Sluta skyll på nån krock, din bock.
Döden kommer tids nog.
Hon tog mig på sängen,
jag fatta poängen.
Res på dig, sa hon, och log.
Hon tog mig i handen och jag stog och dog.
90-TAL
Text och musik: Peter Barlach
Nånstans ganska nära Fridhemsplan högst uppe i ett hus.
Det är 90-tal där bor en man vars framtid är diffus.
Inga studier, inga planer, ingen ordning, ingen reda
och garanterat ingen efter jobbet-öl på fredag.
Med galghumor, vänner, sprit och cigg i lagom doser
balanserar han linan mellan lallare och loser.
Och ett ständigt hopp
om att lyckan ska komma.
Han är redo att lyfta
som ett flygplan på Bromma.
Nikotingula fingrar klättrar på hans vägg.
Måste man försörja sig när man knappt har skägg?
Förhandlingen om verklighetens villkor han förhalar.
Visst kostar det att smita, men pappa betalar.
Refuseringsbreven brinner, karriären upp i rök.
Nikotingula fingrar gör ett nytt försök.
Och ett ständigt hopp
om att lyckan ska komma.
Han är redo att lyfta
som ett flygplan på Bromma.
Alla vet att djur ligger med varann för kärleks skull.
Han har hittat harmonin som en kanin vid Roslagstull.
Han tillägnas alla arga grannars arga lappar.
Han försöker bry sig när han zappar och slappar.
Halvt föräldralös som en Oliver utan twist.
Helt misslyckad ordvitsare, fan vad trist.
Och ett ständigt hopp
om att lyckan ska komma.
Han är redo att lyfta
som ett flygplan på Bromma.
Till och från en grön ö går en sexfilig bro.
Det är 2000-tal och här råkar jag bo.
Jag har fru och massa ungar, kanske gör vi en till.
Jag har arbetsrum, bergvärme, van och Weber-grill.
Och jag trivs med mina grannar, kanske särskilt advokaten.
Och det enda som klättrar på väggen är tomaten.
Och en ständig oro
att olyckan ska komma.
Jag är rädd att krascha
som ett flygplan på Bromma.
DEPRESSION
Text: Peter Barlach Musik: Barlach/Oscar Söderberg
Ring väckarklocka ring!
Vad har jag gjort idag, ingenting.
Jo jag har sovit, somnat om och det är hårt
att glo på tennis fem timmar på Eurosport.
Det är sol och sommar prick 2000.
Skrik och skratt ekar mellan husen.
Tjusiga tjejer i kjolar tjuter: Kom!
Likgiltig somnar jag om.
Depression – ge mig en miljon
Depression – är ändå fattighjon
Depression – står över kung och baron
Depression – mejar ner en pluton
Har jag redan upplevt livets klo?
Återstår bara ligga och glo?
Jag försöker läsa en bok.
Men jag fattar inget, jag är inte klok.
Wow jag kom ut och köpte Expressen.
Mötte skickligt blickar, lekte glad.
Fort hem igen, fångad av stressen.
Imorgon budar jag mitt aftonblad.
Depression – tar ingen diskussion
Depression – dödar all motivation
Depression – syns ej på obduktion
Depression – har en självmordskoalition
Av forna drömmar bespottad och hånad.
Jag lever på tid som är lånad.
Jag lever endast om än bakom och bredvid
för jag är usel på att lämna tillbaks i tid.
Att livet blev en lång seg sång i moll
spelar inte heller någon roll.
Jag som spred skämt när jag var på humör,
nu ligger jag här och dör.
Men som en blixt den kom som åskan den gick.
Plötsligt rosor på kinden och solsken i blick.
Plötsligt vill jag med människor blandas.
Jag kan prata, jag kan skratta, jag kan andas.
Depression – gav mig en kallsvettig lektion
Depression – tack jag fick min ranson
Depression – hellre va dödsdömd spion
Depression – och sova med en skorpion
Depression – står över kung och baron
Depression – mejar ner en pluton
LEVA I NUET
Text och musik: Peter Barlach
Tänker lejonet om lejonfrun,
man skulle haft nån annan att jaga gnun?
Tänker gräset kolla där är grönare,
man skulle vuxit där det vore skönare?
Tänker näktergalen någon gång
om man skulle dra en annan sång?
Resonerar tranorna i sin dans
om var det är efterfest nånstans?
Tänker pingvinen: Fan att man snöat in på is!
Har dagsländan en halvfyrakris?
Det tjatas om konsten att leva i nuet.
Jag är kanske dum i huvet,
men så fort det finns ett nu och ett här
psykas jag av då och där.
Vill elefanten kunna tassa?
Finns det arbetsmyror som går på A-kassa?
Vill en sällskapshund helst va i fred?
Vill tid egentligen gå ur led?
Siktar dussinet på att bli ett tjog?
Drömmer fåglar om att kunna åka tåg?
Längtar motorvägen hem till mammas gata?
Kommer drottningbiet nånsin ut som flata?
Och pingvinen: Fan att man snöat in på is!
Har dagsländan en halvfyrakris?
Det tjatas om konsten att leva i nuet.
Jag är kanske dum i huvet,
men så fort det finns ett nu och ett här
psykas jag av då och där. Tyvärr.
FEMKAMP
Text och musik: Peter Barlach
Jag bär dig i gullstol tills ryggen går av.
Jag unnar dig lycka i allt.
Om mitt liv var ett hjul var du mitt nav.
Du har gjort varmt där förr var kallt.
Så önskar någon dig framgång är det jag.
Med något enstaka undantag.
Det är augusti och lördag och sol och vänner.
Det är vuxenkalas utan barn.
Dom verkar trevliga dom vi inte känner
och cidern smakar astrakan.
Sen börjar en femkamp och himlen blir svart.
Och alla delas in i lag.
Det börjar regna och inom en kvart
i en stafett möts du och jag.
Dyblöt i lera och regn och rusk
ska man springa med vattenglas.
På tveksamma regler, tur och fusk
vinner ditt lag och du, ditt as.
Men vi får chans till revansch i en fotbollsmatch
tack vare diabolisk lottning.
Jag hade hellre fått stryk i vad fan som helst,
rysk roulette eller gyttjebrottning.
Jag bär dig i gullstol…
Du skuttar runt som en dåre.
En ynka seger får dig fånigt glad.
Själv är jag frusen med kramp i vänster vad.
Ser fram mot dragkamp, rodd och tipspromenad.
Och du skyr inga medel, till femkamps-
djävulen har du sålt din själ.
Du klappar mig på huvet, jag blundar
och ser för mitt inre ett fyllegräl.
Men jag skämtar glatt om äktenskapskris
och ber om numret till familjeterapeuten.
Fast blodet kokar fryser hjärtat till is.
Vill bara skrika åt dig: håll käften.
På kvällen är det middag och prisutdelning.
Mitt lag kom sist, ditt vann.
Dessutom får du pris för din fighting spirit.
Alla jublar förutom din man.
Jag bär dig i gullstol tills ryggen går av.
Jag unnar dig lycka i allt.
Om mitt liv var ett hjul var du mitt nav.
Du har gjort varmt där förr var kallt.
Så önskar någon dig framgång är det jag.
Med något enstaka undantag.
Nästa gång är vi på samma lag.
HELIGA FAMILJEN
Text och musik: Peter Barlach
I ett gammalt stenhus på en ö bor våra döttrar, du och jag.
Det är byggt på fyrtiotalet och där är ett jävla drag.
Det läcker in och det pyser ut och det är högt i tak.
Och det är tur för annars rev vi stället med ett brak.
Jag läser om jävla Rasmus Nalle timme ut och timme in.
Det ska drickas, kissas, suras, tjuras, innan flickorna somnar in.
Jag tar mitt ansvar och gör mina plikter och försöker va superpappan.
Men när hela huset sover smygröker jag och tar en whisky på förstutrappan.
Om jag levde ett familjeliv i termos
exploderade jag när som helst.
Jag tror på den heliga familjen,
ja, men jag blir aldrig frälst.
Jag måste få blinka med Flickan på Vivo, som är så söt och rar och cool.
När hon ler så smälter jag som ett familjepaket Bregott i sol.
Men det stannar vid drömmar om vad jag vill göra åt hennes bak.
Man kan säga att jag, som din kypare i Frankfurt, bara har bra smak.
Om jag levde ett familjeliv i termos
exploderade jag när som helst.
Jag tror på den heliga familjen,
ja, men jag blir aldrig frälst.
Jag är lycklig att jag får dela liv med er, det är en salig tur.
Men när en treåring spöar sin syrra till tonerna av Bolibompas signatur
och helvetet brakar lös, då för att lätta på en frustration…
Kolla där kommer i en taxi mot stan, en jävel över bron.
Om jag levde ett familjeliv i termos
exploderade jag när som helst.
Jag tror på den heliga familjen,
ja, men jag blir aldrig frälst.
SKILDA SOVRUM
Text: Peter Barlach Musik: Oscar Söderberg
Jag snarkar och pustar
och sparkar och frustar
i sömnen. Det har till och med hänt
att jag vart uppe och yrat
och min oskuld bedyrat
med skumma gutturala argument.
Jag vrider mig och vänder
och gnisslar visst tänder.
Så en bettskena satte jag dit
för man vill inte störa.
Du sa det var som att höra
en galen hund tugga frigolit.
Skilda sovrum, skilda sovrum.
Det enda recept som bet.
Men när döden nån gång skilt oss åt
delar vi grav, så du vet.
För bredvid dig vill jag sova i evighet.
Äktenskap har sina anor
men vi har våra vanor.
Vi försökte, men det var inte lönt.
Längst ner och längst in
har jag nu mitt krypin.
Det tycker vi båda är skönt.
Skilda sovrum, skilda sovrum.
Det enda recept som bet.
Men när döden nån gång skilt oss åt
delar vi grav, så du vet.
För bredvid dig vill jag sova i evighet.